tisdag 10 januari 2012

Bokrecension: Engelbrekt Engelbrektsson och 1430-talets svenska uppror | Lars-Olof Larsson

Engelbrekt Engelbrektsson och 1430-talets svenska uppror är skriven av historikern Lars-Olof Larsson (f. 1934).

Engelbrekt Engelbrektsson och 1430-talets svenska uppror är en fackhistorisk bok som skildrar inte bara personen Engelbrekt Engelbrektsson, utan dessutom ger en fyllig kontext till hans verksamhet. En tid i vår historia som i stor utsträckning lider av ett svagt källäge får genom Larssons kunskaper och slutsatser liv och dynamik. Texten är saklig och stram, men aldrig tråkig eller torr. Ingenting dras i långbänk; berättelsen är ständigt dynamisk.

* * *

Jag är uppväxt inte särskilt långt från Openstens fästning utanför Limmared i södra Västergötland. Jag har besökt platsen åtskilliga gånger. Av fogdeborgen återstår i dag inte mycket mer än någon stengrund och spridda stenar högt uppe på Husberget. — Men Opensten var en av de fogdeborgar som brändes av Engelbrekts folk under det stora upproret på 1400-talet. Och på något sätt är det utifrån ruinerna på Husberget som jag ser hela skeendet. Visserligen framskymtar Opensten bara några gånger i Larssons bok; men det ger mig ändå en konkret historisk plats, ett historiskt fotfäste, varifrån och utifrån vilket jag genom Larssons text kan skaffa mig ett sammanhang. Historien blir så underbart påtaglig, just genom denna geografiska förankring i min egen barndom...

* * *

Larsson beskriver, hur stora segment av samhället på 1430-talet hade börjat tröttna på unionskungen Erik av Pommerns fogdevälde. Allmogen tyngdes av tunga skatter och förtryck. Särskilt missnöjd verkar man varit med fogden Jösse Eriksson; detta missnöje leder till en resning bland dalamännen. Efter att folkets missnöje dämpats av rikets råd två gånger, går det inte längre att hålla krafterna instängda. Under ledning av lågfrälsemannen Engelbrekt Engelbrektsson bryter ett med tiden landsomfattande uppror ut.

Man vill bli av med de tyngande skatterna. Och man vill bli av med kung Eriks utländska fogdar. Med tiden sluter sig inte bara allmogen till upproret, utan dessutom högadeln och kyrkan. Fästning efter fästning faller i de upproriskas händer. Med en oerhörd snabbhet far Engelbrekt omkring över landet, och med stor skicklighet och en blandning av militärt våld och förhandlingar stärks hans position ständigt.

Vid mötet i Arboga 1435, som — något ohistoriskt, enligt Larsson — kallats Sveriges första riksdag, säger rikets ledande män upp sin tro till kung Erik, intill dess att han lovar att styra landet efter landets lag, och att besätta sina fögderier med inhemska män, något som han med tiden i någon mån tillmötesgår.

När resningen blivit nästan allomfattande inom riket började emellertid sprickor inom den bli synlig. Engelbrekt Engelbrektsson framstod som allmogens förkämpe, medan andra män, som den långt senare blivande maktspelande kungen Karl Knutsson, framstod som aristokratins förkämpe.

En spricka hade dessutom uppstått mellan Engelbrekt och en viss Bengt Stensson och dennes son Magnus Bengtsson. På våren 1436 överfaller denne Magnus Bengtsson den för tillfället sjuklige Engelbrekt Engelbrektsson på en holme i Hjälmaren. Med en yxa slår Bengtsson ihjäl Engelbrektsson och avslutas sitt värv med att sätta pilar i frihethjälten.

Bengtsson och hans far flyr därefter till Danmark. De fick dock fri lejd av Karl Knutsson under förutsättning att de skulle underkasta sig rättegång — något som aldrig verkar ha skett.

Senare under året erkänns Erik av Pommern återigen som svensk konung, under förutsättning att han underkastar sig rikets råds krav. Böndernas krav på lägre skatter hade dock vid det här laget hamnat i skymundan, vilket ledde till vissa ytterligare spänningar och resningar, främst under Engelbrekts gamle parhäst, högadlige Erik Puke som reser sig mot den alltmer mäktige Karl Knutsson, rikets hövitsman. Det slutar med Erik Pukes avrättning i början av 1437.

* * *

Lars-Olof Larsson beskriver hur 1430-talets svenska uppror hade många orsaker; samtliga strålade dock samman i ett missnöje med hur kung Erik av Pommern styrde landet. Bönderna avskydde fogdarnas förtryck och skatteuttag. Kyrkan föraktade hur Erik av Pommern försökte styra också över henne. Aristokratin var missnöjd med att hållas utanför rikets styrande. Alla missnöjda kunde alltså enas bakom den sannolikt karismatiske bergsmannen Engelbrekt Engelbrektsson, när det blev klart att den av honom ledda resningen inte var en parentes i historien.

Utan att framställa Engelbrekt med någon helgongloria, drar sig dock inte Lars-Olof Larsson för att på ett, ehuru helt balanserat sätt, verkligen skildra honom som en frihetshjälte, med paralleller i Jean d'Arc och Jan Hus. Själv en lågadelsman, eventuellt med militära erfarenheter utomlands, blev Engelbrekt allmogens härförare och trogne ledare i kampen mot överhetens förtryck.

En sorts frihetssymbol blev Engelbrekt redan kort efter sin död, även bland aristokratin. Karl Knutsson lät författa Engelbrektskrönikan, som är en av de förnämligaste källorna till vad som skedde under upproret, och biskop Thomas frihetsvisa ("Frihet är det bästa ting, / som sökas kan all världen kring.") handlar också om Engelbrekt.

* * *

Engelbrekt Engelbrektsson och 1430-talets svenska uppror är sakligt skriven men aldrig svårläst eller torr. Boken är pedagogiskt uppbyggd och det är lätt att följa med i dispositionen. Den fokuserar inte blint på personhistoria, utan ger, precis som jag vill ha det, en ordentlig bakgrund och ett bredare perspektiv och därmed en djupare förståelse för den historiska epoken. Larsson är också generös med att ge läsaren citat från t.ex. Engelbrektskrönikan, som åtminstone får mig att vilja skaffa mig ett exemplar av densamma.

Engelbrekt Engelbrektsson och 1430-talets svenska uppror är kort sagt en utmärkt framställning av en omvälvande period i svensk historia.
— — —
Engelbrekt Engelbrektsson och 1430-talets svenska uppror, Lars-Olof Larsson, P. A. Norstedt & Söners förlag 1984. 91-1-843212-2. 255 sidor.

0 kommentarer: