En samtalskväll om Jobs bok

Jag tog mig till Caroli kyrka i Borås, för att sitta med och lyssna till "En samtalskväll om Jobs bok". Och de som samtalade var Göran Greider och KG Hammar, modererade av Borås Tidnings chefredaktör Stefan Eklund. Eventet anordnades i samverkan mellan Svenska kyrkan i Borås, Sensus och Borås Tidning.

Inträdet var gratis (men gåvor till Svenska kyrkans internationella arbete mottages tacksamt).

* * *

Kyrkan var onekligen välfylld. Åldersskiktningen av de församlade var god: många äldre, en stor skara medelåldersfolk och en hel del ungdomar hade hittat dit. Framme i koret, framför de många tända ljusen, tre stolar. På de tre stolarna, de tre svartklädda herrarna. Och så tog sig vindlande samtal sin begynnelse. — Två timmar senare skall det ha pratats en hel del om Job, och herrarna samtalare kan lämna kyrkan med varsin tackgåva, i form av änglar som tillverkats av glassplitter från Betlehem; glassplitter, får vi veta, från israelernas invasion.

* * *

Jobs bok är onekligen en av de märkligare böckerna i Bibeln. Berättelsen är välkänd. Den hedervärde och stormrike Job sticker i ögonen på djävulen. Denne tubbar Gud att låta honom få fritt spelrum med Job, för att bevisa, att tar man bara ifrån honom hans ägodelar och barn, så kommer han att förbanna Gud. Och Gud ger vika för djävulen, och djävulen plågar och skadar Job. Job försöker så gott han kan att hantera sin avgrundssmärta och sorg, icke mycket hjälpt av tre vänner som kommer dit. Till sist talar Gud till Job, och deklarerar sin allmänna allmakt, varvid Job bekänner sin allmänna intighet, och så får Job nya ägodelar och nya barn. Så var det slut med den berättelsen.

* * *

Greider menar, att Jobs bok är fantastisk litteratur, där han hos Gud — när denne skyltar med sin makt över skapelsen — ser en koppling till ekologi. Ty endast ekologi kommer i fråga som sådan kraft. Därför kunde rimligen Miljöpartiet lära av den hiskeliga gudsgestalten i Jobs bok.

Hammar, å sin sida, framstår som den beläste teologen, och talar gärna om texten som sådan, sammansmält av flera texter; en text som förvisso inte är någon form av direkt tilltal av Gud till människorna, utan snarare ett försök av människorna att tolka ondskans problem.

Greider fortsätter med att förklara Jobs lidande, med att han är rik. För att vara rik måste man nämligen, berättar han, skada andra människor. Därför straffas Job. Hammar håller inte alls med om det, utan ser Jobs bok snarare som ett teologiskt statement, där den litterära skapelsen Job används för att illustrera, att även den mest rättfärdige människa kan drabbas av lidanden, och att gudsfruktan inte nödvändigtvis är kopplad till materiell framgång, något som annars ofta finns som motiv i gammaltestamentliga skrifter.

— "Framgångsteologin är det primära målet för Jobs bok", säger Hammar.

* * *

På frågan om vad texten säger om Gud, svarar Hammar, att den till honom säger, att drabbas jag av olycka, så har det inte med mitt leverne att göra, inte med någon sorts gudomlig rättvisa. Greider tar delvis upp samma tråd, genom att bekräfta att olycka inte är kopplat till Guds gillande eller ogillande, men fortsätter med att kalla gudsbilden i Jobs bok för frånstötande, där Gud framträder för att visa upp sin makt.

— "Den gud man stöter på här är direkt frånstötande", säger Greider.

Hammar genmäler, att han inte heller tycker om guden som presenteras, men påminner om att gud framställs som han gör för att det är en del i metodiken: att visa att Gud inte skickar det onda, utan håller den tillbaka, att han säger: "Jag jobbar på en annan nivå." Senare återkommer Hammar, och säger att Gud bekämpar det onda på sitt sätt, vilket i förlängningen är en kamp för gudomlig rättvisa.

Hammar påpekar, att man inte kan tala om Gud. Gud har inte skrivit bibeln, säger han, och verkar mena, att texterna är litterära tolkningar av vem Gud är; och i texterna kan man hitta lite vad man vill: Greider kan hitta socialdemokratisk politik, säger Hammar, medan han själv gärna vill hitta mystiken.

— "Jobs insats slutar i en stumhet inför makten", säger Greider under samtalet, och gör därmed en viktig poäng. Genom bokens slut, där Job får åter sin rikedom i fördubblad form, legitimeras dessutom systemet.

* * *

När Stefan Eklund frågar Greider och Hammar vad Jobs bok kan göra för nytta i dag, hänvisar Greider främst till språket i sig, som han själv sade sig kunna plocka direkt in i en lång dikt han arbetar med. Han nämner också att han kunde referera till Job i en text om fastighetsmarknaden. Jobs boks språk kan, menar Greider, sätta fart på det egna språket, de egna orden.

Hammar säger att han själv sällan citerar Jobs bok, det är för svårt, men att han ofta refererar texten. Han menar att texten är lika relevant i dag som någonsin, i dag när världen, menar han, är ännu mer kommersialiserad, och så passar han på att nämna, att han vill se Gud som ett marknadsbefriat område, där inga säljmässiga anpassningar är nödvändiga, vilket påvisas i det, att en så avvikande text som Jobs bok fick plats i Bibeln.

* * *

I samtalskvällens andra del hamnar Greider och Hammar i den mildaste polemik mot varandra som jag nånsin hört. Hammar menar nämligen att det, på tal om att vännerna satt tysta bredvid Job till en början, finns en tröst i tystnaden. Job blir alltmer aggressiv och vännerna blir allt mer aggressiva, när de väl börjar tala med varandra.

Greider håller inte alls med. Förklaringar kan visst vara tröst, hävdar han. Genom förklaringar av faktiska omständigheter kan man till exempel komma ifrån skam eller få förklaringar till olika sjukdomar.

— "Tystnad kan inte räcka. Då går jag ur kyrkan. Det kan inte vara rätt väg att gå", säger Greider.

* * *

Givetvis kommer teodicéproblemet upp. Alltså frågan om hur lidande är möjligt med en allsmäktig, god Gud.

Hammar hävdar, att Gud i Jobs bok inte är allsmäktig; att han inte kan styra allt, men att han kämpar mot ondskan och försöker begränsa det. Han ser i boken en vandring från en allorsakande Gud till en kämpande. Det finns helt enkelt processer som Gud inte lägger sig i, såsom evolutionen eller kärleken.

Greider är inte lika diplomatisk eller försiktig:

— "Gud framstår som en pressad Berlusconi", menar han.

* * *

Vad gäller fenomenet tro menar Greider att man inte kan hämta mycket hos Job. Det finns andra ställen, säger han. Hammar å sin sida framhåller, att hos Job är tro en tro på att ett rättfärdigt liv leder till goda konsekvenser. Men sen skalas det av, och slutar i en öppen tomhet. Men han tror ändå.

— "Tron förlorar sitt objekt och blir en tillit, ofta ut i ingenting", säger Hammar.

* * *

Samtalskvällen avslutas med en frågestund. Visserligen är det endast tre personer som reser sig, och av dem har endast två personer en fråga att ställa. Men som svar på ett ateistiskt citat av nobelpristagaren i fysik, Stephen Weinberg, lyckas både Greider och Hammar fara på det de kallar ateistiska korsriddare. De känner sig inte träffade av den ateistiska kritiken, som Greider menar attackerar en halmgubbe, samtidigt som de själva, de troende, är nånannastans. Hammar framhåller att Weinberg har sagt att han läser poesi, och det tycker Hammar är utmärkt, för han ser kristendomen som poesi.

* * *

Således, jag fick höra ett vindlande samtal som stundtals handlade om Job, och stundtals gjorde avvikningar från ämnet. Vad gäller Jobs bok har jag inte många frågor; emellertid hade jag önskat att man talat mer om den oerhörda grymhet som gudsbilden i Jobs bok ger uttryck för, när han tillåter djävulen att döda Jobs barn, bara för att denne vill testa om Job då skulle förbanna Gud. Visst är det en litterär konstruktion — men ändå: vad säger det om gudsbilden?

Greiders tro förefaller vara som hans berömda frisyr: något yvig, något obestämd. Hammars religion är också som Hammars frisyr: omöjlig att upptäcka: hans tro är omöjlig att komma åt, omöjlig att definiera. För vad säger man om en kristendom som förvandlats till poesi? Vad betyder ett sådant uttalande? Ja, hur skall det förstås?

Så medan Greider, troende men kanske inte kristen, går omkring i en rödfärgad religion, där Job får illustrera rikedomens inneboende ondska, så försvinner Hammar — med sin stora kunskap — in i ett moln av mystik, där man helt enkelt inte kan peka på honom och säga: se, där är KG Hammar.