torsdag 22 september 2011

Döds-Sång för förre artilleristen Lundblad

Hos Projekt Runeberg, som samlar texter vars upphovsrätt gått ut, hittar jag en märklig pamflett, vid namn "Döds-Sång för Förre Artilleristen Johan Eric Lundblad wid Dess halshuggning..." etc., där Lundblad också berättar om sitt liv.

Det är givetvis mycket intressant läsning.

Det visar sig således att Johan Eric Lundblad föddes i Enköping den 25 maj 1790, som son till en tullvaktmästare. Han verkar inte tagit intryck av sin uppfostran, och sändes av sin fader tullvaktmästaren till Stockholm, för att gå i lära som plåtslagare. Och inom plåtslageriet arbetade han, tills han blev soldat 1812, varefter han deltog i två fälttåg i Norge, och sedan återgick till plåtslageriet.

Emellertid verkar han ha blivit osams med sin mästare året 1817, och tog värvning igen, som artillerist. Och som artillerist tjänade han sitt uppehälle i tio år. Därefter återvände han än en gång till plåtslageriet, och bodde i en viss underofficer Anders Holmqwists hus. De verkar ha kommit väl överens, de två.

Nånstans under sin andra tjänstgöringsperiod i det militära, avlar han barn med Christina Elisabeth von Dorff, fabriksarbetare. De fick två flickebarn, varav ett dog mycket ungt. von Dorff och Lundblad gifter sig dock inte.

Men så kom måndagen den 6 augusti 1827.

På morgonen bjöd Lundblad med sin hyresvärd, underofficer Holmqwist, till ett serveringsställe, där Holmqwists bjöds på en sup. På kvällen träffade Lundblad åter på Holmqwist, som då var tämligen berusad. De två börjar bråka, och underofficer Holmqwist delar ut slag och rivsår till plåtslagaren.

Plåtslagare Lundblad viker då av till gården, där han får tag i en yxa och börjar hugga ved. Underofficer Holmqwist gav sig dock icke, utan följde efter plåtslagaren och förolämpade denne så in i helsicke, att plåtslagaren smällde yxan i tinningen på honom. Någon timme därefter var underofficer Holmqwist död.

Plåtslagaren förhåll sig lugn, erkände sitt brott och lät sig arresteras. "Gud ware hans själ nådig!", utbrister pamflettförfattaren, som också tidigt i sin text konstaterat att man bör vandra dygdens väg, ledd av sitt "af religionens sanningar upplysta" förstånd.

Man bör dock inte, som plåtslagare Lundblad, tro "på den falska läran om ett oundwikligt öde", för sådana falska läror bringar många "menniskor i förderfwet". Inget Amor fati där, inte.

Och så följer då en psalm, med sköna strofer som:
"Låt nådens morgon randas,
Wid bilans tunga fall,
Att jag får sällhet andas
Med himlens englar all."
Plåtslagare Johan Eric Lundblad avrättas via halshuggning på Skanstulls avrättningsplats i Stockholm, lördagen den 15 mars 1828.

* * *

Baserat blott och bart på texten i levnadsbeskrivningen — som Lundblad tydligen själv gett material till — kan det rimligen tyckas att halshuggning är ett väl strikt straff, med tanke på att Holmqwist tydligen provocerat Lundblad ordentligt, och till och med följt efter denne till huggkubben, där han svingade sin yxa. Dråp, förvisso, men vad hade han väl fått för straff i dag? Jag frågar en åklagare: förutsatt att man dömt Lundblad för dråp — kanske åtta år i fängelse. Det är ändå lite skillnad mot halshuggning...

4 kommentarer:

fabucjonas sa...

intressant och tack för tipset. ska skriva ut den från runeberg. använder ofta runeberg. men har inte stött på den förut. apråpå straffet -med tanke på att förolämpning av kungen, ateism, flera resor stöld, även småstölder var dödsstraff (under ungefär samma period) så är det verkligen inte konstigt. samtidigt kunde adelsmän köpa sig fria för mord genom ekonomisk gottgörelse till offrets familj ganska långt fram i tiden. scary tid att leva i.

fabucjonas sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
fabucjonas sa...

Från Wiki: http://sv.wikipedia.org/wiki/D%C3%B6dsstraff_i_Sverige#R.C3.A4ttsl.C3.A4get_under_perioden_1779-1921

I 1734 års lagstiftning hade nämligen frihetsberövande endast funnits med i marginalen och straffsatserna var vanligtvis böter eller dödsstraff (till en början 68, senare 72, typer av brott kunde bestraffas med döden; bland dessa hädelse, tidelag, trolldom, blodskam, tvegifte, mord, grövre våldsbrott och återkommande stölder ("fjärde resan").[2] Innan att cellfängelserna utvecklats och 1864 års strafflag trätt i kraft var det vanligt att man kunde dömas till döden för även mindre brott, men i sådana fall utnyttjade oftast konungen (och eller högsta domstolen) sin rätt att benåda den dömde till straffarbete.

Creutz sa...

Ja, tuffa tider.