Bokrecension: Romerska kulturbilder | Frederik Poulsen

Apollo Kitharoidos

Väggmålning från Augustus tid

Romerska kulturbilder är skriven av danske arkeologen Frederik Poulsen (d. 1950), och översatt av Thure Nyman.

Romerska kulturbilder erbjuder läsaren en mängd glimtar av vardagsliv och storpolitik, idéströmningar och religion i det romerska riket. Skildringen är vindlande och — om uttrycket tillåts — något virrig, men ständigt intressant och fascinerande. Det är ibland som att författaren föresatt sig att avhandla något i ett kapitel, men sen vandrar i väg — i ren berättarglädje.

Kronologiskt befinner vi oss i boken generellt mellan kejsar Augustus och kristendomens formella seger över hedendomen vid slutet av 300-talet.

I förordet gör Poulsen klart, att han inte kan ge någon heltäckande bild av det romerska riket. Det skulle, av naturliga skäl, kräva oändligt mycket mer spaltutrymme, än vad en enda volym kan täcka. Istället har han fokuserat på ett antal teman: "En grek bedömer den romerska imperialismen", "En dag med en romersk kejsare", "Romerska senatorsprofiler", "Storborgare, småborgare och spetsborgare", "Land och stad", "Romarinnan", "Barn och unga i liv och konst", samt avslutningsvis "Striden mellan hedendom och kristendom".

* * *

Det märks att Poulsen skriver i sin tid. Trots en hel del polemik mot tysk politik (Danmark var fortfarande ockuperat när första upplagan gavs ut), så finns ändå åtskilliga hänsyftningar på romerska folkets särskilda egenskaper just som folk, något som kan tyckas aningens stötande, i synnerhet om man som jag hellre talar om en viss kulturs värde, snarare än ett folks närmast biologiska värde just såsom folk.

Och Poulsen beundrar uppenbarligen sitt studieobjekt:

"Man kunde säga om romarna, som det har sagts om nutidens engelsmän, att deras tålamod var långt som en sommardag, men deras hämnande arm, när de äntligen tog upp striden, lång som vinternatten."

(sid. 15)

Och där märker vi även den knappt dolda polemiken mot de tyska herrarna och vurmen för romarna.

* * *

För att bara ge en liten fördjupning inom ett område, med Poulsens bok som bas... Låt oss titta lite på motsättningen mellan hedningar och kristna.

Kampen var lång. Det var inte självklart för samtidens romare, vad framtiden skulle bära med sig i religionsväg. Vi har facit. Men det var knappast självklart för 200-talets och 300-talets romare.

När kristendomen började dyka upp, stötte den de romerska auktoriteten, genom den nya religionens företrädares motstånd mot att offra till kejsarens skyddsande; en snarast symbolisk handling för att visa solidaritet med staten, som inte väckte mycket uppståndelse i det synnerligen synkretistiska romarriket.

Rimligen sågs denna vägran som en form av uppror, där man som kristen ställde sig utanför staten, och därför inte kunde litas på. Så förföljelser av kristna följde i vågor. Ibland med våldsamma medel, och ibland genom idémässig polemik.

Problemet för hedendomen, var dock att dess försvarare främst fanns bland intellektuella och aristokrater, inte bland de breda folklagren. Och det var i dessa folklager som kristendomen firade sina triumfer, och satte in den allra enklaste människa i ett stort sammanhang, med särskilda uppgifter.

* * *

Roms förste kristna kejsare var Konstantin den store. Hos Poulsen träder bilden fram av en stor pragmatiker. Konstantin såg kristendomens växande kraft, och tänkte sig väl att det kunde vara lämpligt att använda sig av den, snarare än att motarbeta den. Hedniska gudar försvinner från mynten. Porträtt tas bort från hednatemplen. Och plötsligt måste hedningarna ropa på den tolerans, som de kristna tidigare begärt.

Själv utnämndes han till "den trettonde aposteln". (sid. 280)

Men Konstantins religiösa reformer gick inte förbi utan motstånd. Poulsen räknar upp tre stora motståndsgrupperingar:

1) Landsbygdsbönder
2) Filosofskolorna
3) Rom

Även soldaterna var i mångt och mycket hedningar, eftersom den asketiska Mithraskulten bland dem hade mycket stor spridning. Denna gamla mesopotamiska kult hade för övrigt en hel del gemensamma nämnare med kristendomen, teman som de följande förekommer: avhållsamhet, domedag, helvete, himmel, måltid med bröd och vatten (eventuellt med vin iblandat) med en gudom — när man nått dess högsta nivå, renande blod.

Också den bland filosofer populära nyplatonismen liknade i vissa drag kristen idétradition, men förhöll sig själv avvisande till galiléerna. Nyplatonikern Porfyrios verk blev fördömda av Konstantin, och senare brändes även hans skrifter.

* * *

Så hedendomen levde kvar, fastän kristendomen gör allt större framsteg. Bland landsbygdbefolkningen höll man kvar vid gamla traditioner, bland de hellenska skolorna höll man fast inte minst vid den gamla litteraturen (och, får vi förmoda, förfärades av simpelheten i den nya trons skrifter), och i Rom, som mist sin status som huvudstad för Konstantinopel, fanns hedniska företrädare kvar, främst bland aristokrater, som säkert kände sin maktposition (som redan urholkats nästan totalt av kejsarna) hotad, om än mer tradition skars bort.

En lisa inträffar under filosofkejsaren Julianus Avfällingens mycket korta regim. Denne före detta kristne unge man närs av en motvilja mot de kristna. Det är kanhända inte särskilt märkligt, på grund av att föregående kejsare, den kristne Constantius II, mördat i stort sett hela Julianus familj, sånär som på en broder. Detta för att göra sig av med tronpretendenter.

Efter att öppet kommit ut som anhängare till det gamla religionssystemet, och då främst solreligionen kring Sol Invictus, försöker Julianus vända utvecklingen. Kristna får inte längre undervisa i högre skolor, kristna får inte ta del av studier i filosofi, retorik och poesi. Han avskaffar prästernas skattelättnader och gav dem istället åt exempelvis läkare.

Judarna uppskattade han dock. I själva verket var Julianus något av en protosionist, som ville etablera en judisk stat i Palestina och påbörjade förberedelser för att återuppbygga templet. Julianus hann dock dö innan detta han realiseras. Gud vet, vad som hade kunnat hända, om inte Julianus — som fick namnet Avfällingen — hade stupat i strid så tidigt.

Julianus dog år 363. År 395 tvångsdöptes de sista motsträviga romerska senatorerna i Rom. Kyrkan hade makt att kräva asylrätt för var och en som tog skydd i en kyrkobyggnad. Och år 451 slog kyrkomötet i Calchedon fast, att Rom var kyrkans huvudsäte.

Helt borta var inte motståndet. Ett vurmande för den gamla litteraturen fanns kvar. Man kopierade de gamla skrifterna, som därför uppstod i stora mängder kopior. Detta idoga arbete gjorde till och med intryck på de kristna, som genom ytterligare kopierande räddade mycket av antikens litterära arv till våra dagar.

* * *

Nå, detta var en längre sammanfattning, av skeenden som beskrivs i mycket större detalj i Romerska kulturbilder.

Intrycket som består efter att ha läst Poulsens bok, är att antikens Rom hade mycket stora likheter med vår egen tid. Mångkulturalismen var stark, synkretismen och toleransen mycket stor, må vara oftast i den formen att de som tolererades förutsattes vara toleranta tillbaka. Kvinnorna var friare än vad det kristna oket tillät dem att vara. Ett skolsystem hade börjat fungera. Man hade stora möjligheter till ett socialt liv, då mycket samliv skedde ute på värdshus och på de så älskade festspelen som hölls med förvånande täthet, på därför utropade helgdagar.

Naturligtvis var Rom en rå och grym plats också. En människas liv aktades inte högt, särskilt inte om det var ett slavliv under den republikanska eller tidigkejserliga tiden. Barnadödligheten var förödande omfattande. Mer eller mindre förryckta kejsare uppträdde emellanåt med närmast absolut makt...

Kanske är det detta som lockar mig så med tiden: så lik vår egen, men också så olik.

Romerska kulturbilder ger hursomhelst fina inblickar i den värld som var, men inte längre finns kvar.
— — —
Romerska kulturbilder, Frederik Poulsen, övers. Thure Nyman, Aktiebolaget Skoglunds Bokförlag 1946. 344 sidor.