söndag 8 maj 2011

Fragment: Efraim

När vårdbiträdet drog ner lakanet, slog det upp en lukt av urin. Hon tittade på Efraim, och Efraim tittade inte tillbaka. Han hasade sig bara ur kalsongerna, och lät biträdet leda honom ut till badrummet, där han blev duschad. Biträdet spolade honom ren iklädd plasthandskar och plastförkläde.
”Så, nu kan vi gå och lägga dig igen, Efraim.”
”Så bra”, sa Efraim.

[…]

I sängen skrev han i sin anteckningsbok. Först skriver han datum, sedan fortsätter han. I dag väljer jag att ta mitt liv. Mitt liv har inget värde längre, varken för mig själv eller för någon annan. Jag har inga särskilda anvisningar för min begravning. Efraim.

[…]

”Nu är det dags för lunch, Efraim”, sa vårdbiträdet. ”Orkar du komma ner och äta?”
”Jodå, det gör jag nog.”
Biträdet suckade, och gick ut igen. Efraim reste sig upp i sängen, och fick benen över kanten. Han tittade på sina vita tår, och gned dem mot varandra. Så kom biträdet in med en rullstol. Rakt över sätet var fodret trasigt, och den gula stoppningen tittade fram. Hon parkerade rullstolen bredvid sängen, och tog Efraim i armen. ”Då tar vi i”, sa hon, och drog i honom. Efraim satte sig långsamt i stolen, och lät sig bli skjutsad ut genom rummet, och nedför korridoren.

[…]

Rakt emot Efraim sitter Karin. Hon tittar på köttfärslimpan och petar i den med en gaffel. Bredvid honom sitter Jan, och ur hans mungipa rinner en liten rännil av saliv, som droppar mot haklappen, och samlas upp i behållaren i dess nederkant. En stol är tom. ”Var är Viola?”, säger Karin när ett biträde med ett mjölkpaket i handen går förbi bakom henne. Biträdet stannar upp, och lägger en hand på Karins axel. ”Men Karin, det pratade vi ju om i förra veckan. Viola har somnat in, kommer du inte ihåg det?” Karin tittar på biträdet. ”Jo, jaha.” Och så petar hon i köttfärslimpan igen.

[…]

Efraim sitter i fåtöljen framför teven. Fjärrkontrollen når han inte, och på skärmen syns bara en testbild och från högtalarna kommer musik som upprepas om och om igen. Men Efraim tittar ändå. Dörren ut till korridoren är stängd. Anteckningsboken ligger vid sängen i det andra rummet. Han sträcker sig efter boken på bordet. Mannen utan egenskaper, tredje volymen, av Robert Musil. När han tar den i knäet, faller tjocka häften med papper ur pärmarna, ner på golvet. Efraim försöker inte sträcka sig efter dem. Med sina fingrar får han fram bokmärket (ett vykort), och börjar läsa på samma uppslag. Han håller boken bara någon decimeter från ögonen. Ögonen rör sig långsamt.

[…]

”Fika!”, ropar biträdet när hon kommer in genom dörren. Hon balanserar en plastbricka i den ena handen. Brickan ställs på bordet bredvid fåtöljen. Efraim tar genast upp kaffekoppen, slörpar lite, och hostar flera gånger. ”Det är kallt”, säger han. ”Ja”, säger biträdet, ”du bor ju längst ner i korridoren, så det är inte så konstigt.” Efraim ställer ner koppen på brickan. ”Nä, det är klart”, säger han.

[…]

Täcket i sängen är draget upp till halsen. Ingen bok ligger bredvid Efraim på nattygsbordet. Han tittar upp i taket, med huvudet vilande i händerna. Klockan i pentryt slår hel och halv timme gång efter gång. Och när solljuset efter flera timmar reflekteras i persiennerna, börjar ögonen falla igen på Efraim.

[…]

”Åh, du är torr idag!”, utbrister biträdet.
”Ja, i natt har jag varit duktig.” Så släpper Efraim på musklerna i mellangärdet, och en gul fläck växer fram över kalsongtyget.

[…]

Efraim tar fram anteckningsboken. Han raderar datumet för den senaste anteckningen, och skriver istället dit dagens datum.

[...]