Bokrecension: Personligt | Christer Sturmark

Personligt: Samtal med fritänkare är en samtalsbok där Humanisternas ordförande Christer Sturmark talats vid med ett gäng kändisar om religion och därmed sammanhängande ämnen, sånär som på samtalet med Michel Onfray, där Sara Larsson förefaller varit den huvudsakligen intervjuande.

Det är en stimulerande bok som Sturmark kreerat med sina intervjuobjekt. Alla de intervjuades tankar är inte lika spännande att ta del av; att folk är kända och dessutom kritiska till religion borgar inte med säkerhet för att de också är intellektuella. Men medelnivån är mycket hög. De breda marginalerna i den omfångsrika boken kommer till god nytta för utropstecken, anteckningar och markeringar.

* * *

Några noteringar om vad man möter i boken:

Eva Dahlgren lämnade Svenska kyrkan redan på åttiotalet, »som protest mot deras inskränkthet.« Hon såg i gudstron något diametralt motsatt humanistiska värderingar. Att inte vara gudstroende, utesluter för Dahlgren inte andlighet. För henne är det snarare en djup kännedom om sig själv. Andevärlden blir en enkel utväg, något att hålla fast vid i en värld där allting flyter.

Richard Dawkins argumenterar för sanningens suveränitet, och utbrister, att vetenskaplig sanning må vara materialistisk, men att dess materialism är ovidkommande. »Det är fortfarande vetenskaplig sanning.« Han värjer sig mot en ödmjuk gyllene medelväg där alla kanske i alla fall har lite rätt: tvärtom: en sida kan ha helt och hållet fel. »Nej, din teori är inte lika bra som forskarnas om deras uppfattning har stöd i fakta och din egen inte har det.«

Evolutionsteorin ligger naturligtvis Dawkins varmt om hjärtat, och han påpekar det absurda i att jämställa kreationism med evolutionism: det är »som om man inom reproduktionsbiologin redovisade både uppfattningen att barn blir till genom sex och idén att de kommer från storken.« Det är klassisk Dawkinsretorik, således. Han belyser även kreationisternas strategi, att leta efter fel i teori A, som om det på något sätt i sig vore belägg för teori B. — Det sättet att argumentera känner jag själv väl igen.

Religion är, menar han, helt enkelt mentala virusinfektioner: en ytterst träffande metafor...

Lena Andersson, som häromåret skapade stort rabalder med sitt mycket religionskritiska sommarprogram i P1, är också en av de intervjuade. Hon ser Jesusgestalten främst som en litterär figur, och påpekar att det inte verkar vara en särskilt sympatisk figur, av texterna att döma: »Han är snarstucken, lättirriterad, självupptagen, nyckfull, han reagerar med godtycke.« Andersson ifrågasätter dessutom den historiske Jesus existens — något jag själv inte skulle drista mig till att göra, på grund av källäget.

Lena Andersson värjer sig inte från aggressiva utfall:

»Det är obegripligt för mig hur man som intellektuell kan vara troende på riktigt, och hur källkritiskt skolade människor kan se Bibeln som något annat än en litterär krönika.«

Jag kan bara instämma. Andersson menar att svaret på problematiken, är att människor inte resonerar sig fram till tron, utan först binder sig känslomässigt vid den, och sedan skapar skälen för en personlig religiositet.

Andersson attackerar också slentriankristendomen, som innebär att de unga konfirmerar sig med de vuxnas goda minne, trots att varken de yngre eller äldre på något meningsfullt sätt tror att kristendomen har nåt med verkligheten att göra. Om Svenska kyrkans personal vid sin egen konfirmation säger hon rakt ut: »Det är rent sorgligt att de lät oss som inte trodde konfirmera oss. [...] De borde ha mer självrespekt och säga: 'Du är inte troende, du ska inte vara här!'« — Återigen träffande och beklämmande. — Christer Fuglesang, som också intervjuas i boken, håller med, och det stör honom att konfirmationen blivit blott en tradition och ett tillfälle för presentutdelning. Han säger, att »om man inte tror ska man inte genomföra själva riten. Det är intellektuellt ohederligt.«

Cancerforskaren och professorn Georg Klein bidrar med inblickar i hur lik människan är det övriga djurlivet på jorden, och påpekar hur mycket av vad det är att vara människa, som är genetiskt betingat.

Stellan Skarsgård ger en del inblickar i den amerikanska religiositeten, samt ger ett bra argument för varför man bör kalla sig ateist: »Jag tror att Gud inte finns tills motsatsen är bevisad«, säger han.

Nyamko Sabuni påpekar hur undfallande man gärna är inför religiöst förtryck i jämförelse med politiskt förtryck, och menar att »politiker och andra opinionsbildare [inte vågar] ta strid fullt ut.«

PC Jersild, författare och medicinare, är som vanligt intressant att läsa. Han påpekar att Gud måste betecknas som ond, sett till hur världen ser ut. Teodicéproblemet blir det starkaste skälet för honom för att avvisa gudstron, även om han kallar sig agnostiker. Han påminner om att sekularismen i Sverige är någonting nytt, och att det blott är ett femtiotal år sedan man kunde lämna Svenska kyrkan. Dessutom påpekar han att religionens inflytande över medicinen fortfarande i någon mån är reell, som i frågor om eutanasi och stamcellsforskning.

Jersild berättar också om hur han kämpat för samkönades rätt till adoption i medicinsk-etiska rådet, och säger: »Jag menar att problemet varken ligger hos de homosexuella föräldrarna eller hos barnet, utan det ligger hos omgivningen.« — Återigen en mycket träffande och koncis analys.

Dilsa Demirbag-Sten är som vanligt mycket läsvärd. En formulering av henne som jag särskilt fastnar för i Personligt är denna:

»Andlighet är att ställa sig frågan om livets mening. Måste det finnas en mening? Blommorna frågar sig aldrig det! Det jag menar är att livet har en tendens att leva för sin egen skull.«

Michel Onfray, ett av de tyngsta religionskritiska namnen i boken, är som alltid skarp. Han är intressant också av den anledningen, att han inte automatiskt är en parhäst till Dawkins och Dennett och Harris. Dessutom är han i huvudsak filosof, och inte naturvetare, något som i och för sig passar mig, som är utpräglad humanist.

Onfray påpekar vikten av att lämna den teologiska epoken bakom sig, och omfamna en filosofisk epok, där förnuftet får råda. Han ser Koranen som mycket farligare än Bibeln, eftersom Bibeln är så omfångsrik och att däri »finns allt och alltings motsats«. Koranen, förefaller han mena, bygger mer på en enhetlig krigslogik, där missionen inte består av samtal och att övertyga sin nästa genom diskussioner, utan genom direkt vapenmakt. Naturligtvis har kyrkan också varit så militant. Men till sitt väsen kan jag förstå, att man kan göra just denna distinktion mellan Bibeln och Koranen — även om båda texterna är hemska i sig.

Kristendomen, menar Onfray, har blivit liberaliserad och förhållandevis ofarlig. Men islam har ännu inte avväpnats, såsom kristendomen gjorts.

Det i religionsvetenskapliga stora problemet att finna en fungerande definition av religion, som varken blir för vid eller för snäv, erbjuder Onfray också en lösning på, med förslaget:

»en religion är en vision av världen som säger oss att denna verklighet bara får mening genom det utomvärldsliga.«

Maria Robsahm intervjuas också, men för hennes ensidiga stridstal för feminismen som absolut tolkningsmodell, tappar jag intresset. Jag ser humanismen, såsom den finns hos Humanisterna, som en betydligt bättre ideologi och mindre sekteristisk idéapparat för att hantera den sortens problematik som feminismen vill hantera: förtrycket av kvinnor.

* * *

Många fler personer förekommer i Personligt. Men de ovan presenterade ger något av ett smakprov på tankar man möter i boken. Jag har inte skrivit något om Sam Harris, Daniel Dennetts, Gudrun Schymans, Göran Lambertz med fleras medverkan, men också dessa och än fler personer finns med.

Intervjuerna är samtliga väl genomförda. Följdfrågorna kommer naturligt, och uppföljningsreplikerna från Sturmark är ofta resonerande och får lov att ta plats också de: därmed skapas också förutsättningarna som gör Personligt till mer än en rad intervjuer, utan en rad samtal.

Mest intressant är det kanske att läsa intervjun med Lena Andersson, som verkligen inte skräder på orden, utan klart och tydligt säger vad hon tycker, och varför hon tycker som hon säger. Richard Dawkins är alltid underhållande att läsa, och Michel Onfray är en personlig favorit bland de religionskritiska förgrundsgestalterna.

Vi ateister kan i Personligt finna en hel del intellektuell stimulans, och säkert ett och annat som irriterar. Men jag tror också att den vore intressant — och givande — att läsa för flertalet av de religiösa som ändå i sin religiostet lyckats bevara någon sorts kritiskt tänkande.

Boken i sig är inte demagogisk. Den är ingen stridsskrift, även om en hel del skarpa uttalanden förekommer — precis som de gör i samtal. Är du intresserad av frågor om religiositet, problemet med religiositet och existentiella frågeställningar, är Personligt säkert en god investering.
– – –
Personligt: Samtal med fritänkare, Christer Sturmark, Fri Tanke 2008. ISBN: 978-91-977094-7-7. 376 sidor.