fredag 3 december 2010

Text: Om emigrationen från Sverige (1893)

Artonhundratalssvenska ligger mig varmt om hjärtat, även om den naturligtvis hör hemma just på artonhundratalet. Språk är organsikt och ska som något organiskt anpassa sig efter sin omvärld. Eller ska vi kanske kalla språket dynamiskt? Eller rörligt? Alltihop? – Det hindrar oss emellertid inte från att njuta äkta gammalsvenska i källorna.

Ett språkexempel ur en almanacka för år 1893:
»Om emigrationen från Sverige.

De stora folkvandringar, som i våra dagar försiggå från Europas flesta länder, leda mestadels till den så kallade Nya Världen eller Amerika, framför allt Nordamerikas Förenta stater. Dessa folkvandringar synas tilltaga år från år och hafva blifvit så öfvermäktiga alla andra folkströmningar, att när man talar om emigration eller utvandring, så menar man vanligen därmed utflyttning (från Europa öfver Atlanten) till Norra Amerika. Detta är dock icke fullt riktigt, ty ordet emigration (utvandring) bör rätteligen förstås såsom betecknande hvarje flyttning till främmande land, då den flyttande har för afsikt att därstädes blifva bofast. Med emigration menas således icke allenast utflyttning till Norra eller Södra Amerika utan ock till andra så kallade trans-atlantiska eller trans-oceansika (d.v.s. på andra sidan oceanen belägna) länder, samt äfven till främmande riken uti Europa. Det är dock endast i Sverige, som man gifver så vidsträckt betydelse åt ordet emigration, att man däri inbegriper utflyttningen äfven till europeiska länder, och detta beror därpå, att, tack vare våra husförhörslängder (hvartill intet annat land, utom Finland, har någonting motsvarande), vi kunna bokföra äfven de personer, som flytta icke längre bort än till våra grannriken inom landet, från socken till socken eller från landsbygden in till städerna, räknas ingenstädes till emigrationen, oaktadt denna omsättning i och för sig, i synnerhet till städerna och framför allt till de stora, ofta visat sig i storlek jämförlig med utflyttningen till främmande land.

Motsatsen till emigration är immigration (inflyttning), hvilken därför betyder utländingars inflyttning till ett land, för bosättning därstädes. När därför en svensk utflyttar till Amerika, kallas hos oß emigrant, men i Amerika immigrant. Vore flyttningen tvärt om, blefve ock benämningen omvänd. Hos oß omfattar immigrationen ett högst ringa antal verkliga utländingar, utan de flesta af våra immigranter äro icke annat än återvändande emigranter, och således svenskar, som en gång i tiden emigrerat men slutligen funnit att 'hemma är bäst', hvarför de åter uppsökt fosterjorden, eller ock blifvit hemskickade, enär de fallit det nya landet till last.

Hvilka ofantligt stora människomassor flytta till främmande länder, kan man finna däraf, att under de trettioåtta åren 1851—1888 skola enligt beräkning mer än tjugutvå millioner personer lämnat Europa för natt söka sin utkomst i andra världsdelar. Af dessa foro mera än tolf millioner till Nordamerikas Förenta stater.

Ungefär hälften af alla dessa emigranter beräknas hafva varit vuxna män, vid paß en fjärdedel utgjordes af vuxna kvinnor och omkring en fjärdedel af barn.

Enligt uppgift från Nordamerikas Förenta stater hade endast under de tio åren 1881—1890 dit inströmmat från världens alla kanter 5,247,000 människor, hvaraf dock största mängden eller 4,722,000 kommo från Europa. För att rätt fatta betydelsen därom, att om Sverige ensamt skulle nödgats lämna alla dessa människor, så hade på de få åren vårt land blifvit en fullkomlig ödemark, och skulle här nu icke finnas en enda människovarelse. Man ser häraf, i hvilken förfärande grad ett ungt land, sådant som Nordamerika, kan utsuga äldre länders lif och blod.

Före 1850-talet saknas uppgifter om utvandringen från vårt land, men den synes hafva varit ganska obetydlig, möjligen uppgående till några hundratal personer årligen och antagligen i det närmaste motvägd af inflyttningar. Under de därpå följande fyra årtiondena uppgifves emigrantantalet sålunda:

Åren 1851—1860 . . . . . 16,900 emigranter.
" 1861–1870 . . . . . 122,477 "
" 1871—1880 . . . . . 150,269 "
" 1881—1890 . . . . . 376,401 "

Hela det sända antalet uppgår alltså till 666,017 personer, och folkströmmen har årtionde efter årtionde gått i allt högre vågor, så att mera än hälften faller på det senast gångna.

Denna ökning har dock ingalunda fortgått i jämnt stigande, utan tvärt om visa de särskilda åren högst betydande växlingar. Under hvart och ett af åren 1858—1860 utvandrade sålunda endast några hundra personer, men år 1868 sprang utvandraretalet upp till fullt 27,000 samt som följande år ännu högre eller till 39,000, hvilket ej kunde annat än väcka allvarlig uppmärksamhet. Ännu mera betänkligt är, att man i senare tider fått bevittna, hurusom under 1880-talet icke mindre än trenne år (1882, 1887 och 1888) företett hvartdera en ström af mera än 50,000 emigranter. Huru stor denna förlust af människor är, kan man finna däraf, att ön Gotland, som dock utgör för sig ett helt län och ett helt stift, knappt har flera bebyggare.

Under det sista årtiondet utgjordes deß 376,401 utvandrare af 206,988 personer af mankön och 169,413 af kvinkön, och var mankönet således till antalet betydligt öfverlägset kvinkönet. Kvinnornas antal synes dock mer och mer vara i stigande och sålunda närma sig till männens antal.

Det är vidare utrönt, att de nämnda utvandrarne utgjordes af 67,765 gifta personer och 242,744 vuxna ogifta samt 65,892 barn. Erfarenheten i detta hänseende visar deßutom, att utvandrareskaran till städse större andel består af ogifta personer, eller att de gifta och barnen, ehuru äfven de i allmänhet under senare tider vuxit i antal, dock icke gjort det så mycket som de yngre personer, som ännu ej hunnit bilda egen familj. Beträffande de gifta är särskilt att anmärka, att om de såsom tillbörligt varit farit ut som par, så borde de till halfva antalet hafva varit män och till halfva antalet kvinnor. I själfva verket voro af sista årtiondets utvandrare 36,465 gifta män och 31,300 gifta kvinnor. Således hafva minst 5,000 män farit från sina hustrur, stundom måhända för att först se sig om i det nya landet, innan de hämtat till sig de sina, men väl oftast öfverlåtande åt fattigvården i hembygden att taga hand om de öfvergifvna hustrurna och barnen. Några hafva återvänt till fosterjorden.

Människor af alla möjliga åldrar, från och med spenabarnet till och med åldringen på grafvens brädd, bidraga till ökandet af utvandrareskaran, och man har sålunda under vissa år räknat ända till 3,000 barn, yngre än 5 år, som utförts af sina föräldrar. Största antalet utvandrare, eller nära en fjärdedel af hela antalet, faller dock på dem, som äro i åldern 20—25 år. Närmast därintill i storlek komma åldrarna 15—20 år och 25—30 år, hvilka åldersklasser hvardera utgjort ungefär en sjettedel af det hela.

Räknadt efter de olika yrken, som emigranterna tillhört och af hvilka de jämte hustrur och barn haft sitt uppehälle, innan de öfvergåfvo fädernejorden, hafva under åren 1881—1890 de emigrerade, familjemedlemmarna inräknade, varit: 104,000 tjänstehjon, 96,000 jordbruksarbetare jämte inhyses- och backstuguhjon, 67,000 arbetare af obestämdt slag, 45,000 fabriks- och handtverksarbetare, 5,500 bergverks- och bruksarbetare, 10,000 handlande och sjöfarande samt 49,000 utöfvare af andra eller ej uppgifvna yrken. Man finner alltså, att det är hufvudsakligen den s.k. arbetsklassen som begifver sig bort.

Undersöka vi nu, från hvilka trakter af vårt land emigranterna utgå, så befinnes det först och främst, om vi fortfarande hålla oß till sista årtiondet, att från rikets landsbygd utströmmade 304,232 och från städerna 72,169. Direkte efter antalet räknadt utvandrade således fullt fyra gånger så många från landsbygden som från städerna, men om man räknar efter folkmängden, blir det en något starkare utvandring från städerna än från landsbygden.

[---]«
Almanack För Året Efter Frälsaren Christi Födelse 1893, P. M. Norstedt & Söner, sid. 30ff.

2 kommentarer:

Hanneles bok-paradis sa...

Kvinnliga 1800-tals författare är intressanta.

Creutz sa...

Har du någon favorit? När det gäller kvinnliga författare som varit döda ett tag är Boye och Södergran mina favoriter. Men de är ju knappast 1800-tal...