måndag 13 december 2010

Bokrecension: Dagbok från Berlin

Dagbok från Berlin: En radioreporters anteckningar och kommentarer 1934 — 1940 är skriven av den amerikanske radiojournalisten William L. Shirer, annars mest känd för sitt monumentala bokverk Tredje Rikets uppgång och fall.

När Shirer skrev i sin dagbok, var det med tanke på publicering. Därför finns det förhållandevis lite privat material i boken, även om det förekommer noteringar om hans fru och dotter. Men till största delen är det en bok om hur det är att vara verksam inne i Tredje Riket under en tid då Hitler konsoliderar sin makt och senare drar ut i krig. 1940 lämnar Shirer till sist Tyskland, när det helt enkelt blivit omöjligt att på ett någorlunda vettigt sätt sända rapporter via radio till USA, utan att tyskarna censurerar det sönder och samman.

Boken är fantastiskt intressant. Shirer skriver en god prosa, och omedelbarheten som dagboksanteckningarna skänker går knappast att överträffa, om man söker en genuin upplevelse av hur det faktiskt var att leva som utlänning i Tyskland, under Hitlerregimens styre.

Shirer ser inte händelserna bekvämt från periferin. Han är vid fronten emellanåt, han åhör Hitlers tal och recenserar dennes retorik och utseende, om han verkar trött eller hysterisk. Han sitter med på presskonferenser där sådana gestalter som utrikesminister von Ribbentrop presiderar. Han bör ha sammanträffat med Goebbels åtskilliga gånger. Han berättar om hur han sitter och äter lunch och ser Hitler med entourage passera utanför fönstret.

Och han beskriver Tysklands nedåtgående spiral mot diktatur, nöd och hopplös chauvunism. Särskilt intressant är hans skildringar av tyskarnas aningslöshet, hur de nästan helt och hållet får sin information via pressen, som kontrolleras av nazisterna. Hur de inte kan förstå varför polackerna hatar dem, varför engelsmännen är så elaka mot dem... I deras ögon framstår Hitler som en messiasgestalt som rycker Tyskland upp ur misären efter första världskriget. Och Hitlers exempellösa framgångar i de inledande fälttågen, gör knappast något för att kyla ner deras allmänna entusiasm. Först när kriget drar in på sin andra vinter börjar skämten om de ledande gestalterna komma, och en viss misstro kan anas.

Sverige skildras då och då. Shirer beskriver svenskarna som rädda. När Hitler invaderat Norge och Danmark skriver Shirer:
»Så vitt jag kunnat finna ut är svenskarna livrädda, de tänker inte komma sina norska bröder till undsättning, och får väl ta sin medicin senare. Underligt att se hur dessa små nationer föredrar att slukas en i taget av Hitler.« (sid. 264)
Tidigare beskriver han Tysklands beroende av det lilla landet norröver:
»Tyskland kan inte fortsätta att föra krig om det inte får den svenska järnmalmen, som till största delen utskeppas från den norska hamnen Narvik på tyska fartyg.« (sid. 257)
Ytterligare något tidigare skriver Shirer (och förlåt mig ett långt citat), två veckor innan Norge och Danmark ockuperas:
»Jag tror att Norge och Sverige i det långa loppet får betala för sin vägran att släppa igenom allierade trupper till Finlands hjälp. Det är visserligen sant att de var i ett föga behagligt läge. Baron von Stumm i utrikesministeriet bekräftade i dag att Hitler hade informerat både Oslo och Stockholm att Tyskland omedelbart skulle ha gjort en invasion i norr, om allierade trupper hade satt sin fot i Skandinavien. Svårigheten med skandinaverna är att en hundraårig fred har gjort dem förvekligade, med inställningen fred-till-varje-pris. Och de har inte haft mod att se in i framtiden. När de beslutar sig för att fatta ståndpunkt kommer det att vara för sent, som det vart för Polen. Sandler, Sveriges utrikesminister, tycks vara den ende som har fattat situationen rätt, och han har tvingats avgå.« (sid. 249)
* * *

Shirer är mycket korrekt i sina förutsägelser om kriget. Han tvekar inför utsikten att tyskarna faktiskt kommer att invadera Storbritannien, och menar att Sovjet – som tyskarna ju för tillfället var allierade med – kommer att bli nästa stora mål, och att Sovjet kommer att anfallas innan man går i strid med USA, som då ännu var utanför kriget.

I ett antal referat av samtal han fört, återgivna i dialogform, får läsaren en levande bild av hur tänket gick hos tyskar. Och genom mångtaliga citat av tyska dagstidningar förstår man propagandans falsettliknande rop till folket: »STOR BRITTISK ATTACK PÅ NARVIK TILLBAKASLAGEN« (sid. 265), och när Storbritannien återgäldar tyskarnas bombattacker: »CHURCHILLS SVAR – FEGT MORD PÅ DEN FÖRSVARSLÖSA BEFOLKNINGEN!« (sid. 388). Innan kriget mot Polen inleds: »WARSZAWA HOTAR ATT BOMBARDERA DANZIG — OTROLIG AKTION AV DE POLSKA ÄRKEDÅRARNA!« (sid. 147).

* * *

Shirer lämnar Tyskland i december 1940. Han kan inte längre radiera (som han skriver) till USA, utan att censorerna plockar hans texter sönder och samman. Han försöker få fram sin egentliga mening genom tonfall och pauser, men när man inte längre får lov att säga invasion (för att det väl rent allmänt låter illa), eller nazism (för att ordet har dålig klang i USA), och hans texter mer eller mindre blir reducerade till de officiella uttalandena från det militära överkommandot – då släpper han taget, och far hem till USA. Shirers fru och barn, som hållit ut i Schweiz, har farit före honom.

Vid det laget verkar Shirer ha blivit bitter, vilket måhända inte är så konstigt, och kategoriserar på ett inte alldeles sympatiskt vis tyskarna såsom rent kulturellt och dessutom snarast biologiskt predisponerade för nazism.

Men hans Dagbok från Berlin blir snart publicerad. Min upplaga är tryckt redan 1941. Och genom den torde svenskarna ha fått viss utökad kännedom om barbarstaten i söder. Även om skildringar av judarnas lidanden antingen i stor utsträckning verkar ha varit okända för Shirer, eller ointressanta. Däremot skildrar han mot slutet med visst djup eutanasiprogrammet för mentalt handikappade personer. Man får utgå från att Shirer inte haft någon aning om graden av förföljelse av oliktänkande som faktiskt ägde rum i Tyskland, redan under krigets första år – och innan dess.

För var och en med intresse för Tredje Rikets historia och andra världskrigets historia i allmänhet, rekommenderas givetvis Dagbok från Berlin varmt. – I dag är den nog dessvärre inte alldeles självklar att komma över i svensk språkdräkt. Men väl i engelsk.
– – –
Dagbok från Berlin: En radioreporters anteckningar och kommentarer 1934 — 1940, Natur och Kultur 1941. Ej ISBN.

0 kommentarer: