söndag 19 september 2010

Brev från en tysk soldat

Okända tyska soldater på okänd plats.
(Foto från min samling)

Via Tradera har jag vunnit ett paket tysk fältpost. Breven är skrivna av en soldat på östfronten under fyrtiotalets första år. Vardagligheter och omsorg om dem där hemma blandas med rapporter om hur kriget går.
»Min kära lilla fru, var snäll och skriv ner några sånger åt mig från din sångbok, som jag kan ta med till kompanikvällarna.« (odaterat)
Breven blir tidskapslar för ett människoliv som i alla fall under några år framlevdes i det tyska krigsmaskineriet.
»Du talar till mig som om du tillrättavisade en gosse [...] Har du verkligen så litet förtroende för mig« (9 februari 1940)
Skrivstilen är mycket ordnad, spindellik, skollärarmässig (vem vet, kanske författaren, som bara kallar sig »Pappsen« i breven, var lärare innan han inkallades?).
»Mitt kära lilla hjärta, ibland längtar jag så mycket efter dig [...] Jag vill gärna känna din heta kärlek och värme en gång till.« (21 februari 1940)
Och på kvällen samma dag:
»Min kära lilla fru! Jag har redan skrivit ett brev till dig i dag, men eftersom jag har nattjänstgöring och eftersom planeringen ändrats, skriver jag till dig en gång till.«
Ledigheten har inskränkts, skriver han, och det är inget att göra något åt. Man får undertrycka sin längtan, fortsätter han. Men han ska trots allt fråga sin löjtnant, om han inte kan få ledigt, och, får vi tro, besöka hemmet.

Två år senare skriver soldaten:
»På ditt brev förstår jag att du fortfarande har humor, och det är jag glad för.« (19 februari 1942)
Vi vet inte vad det stod i hustruns brev. Det måste varit svårt. Vi vet inte om eller hur många gånger soldaten varit hemma under de två åren. Vi vet inte hur många brev som skickats dem emellan. Men trots allt, trots kriget, gläds soldaten, över att det fortfarande finns utrymme för humor. I samma brev skriver han att fienden är i närheten, men att fienden ändå har dragit sig tillbaka.

Soldaten är inte bara långt hemifrån. Han är i krig. Han är där för att om nödvändigt döda. Och för att om nödvändigt dödas. Och hemma sitter hans kära lilla hjärta, som han längtar så till. Och hans barn – ett eller flera.

– Breven i paketet tar slut. De är elva stycken, alla lika prydliga. Vi vet inte hur många fler som skickades. Vi vet inte vad som hände med soldaten – om han stupade där borta i öst, om han stupade någon annanstans, eller om han fick komma hem till sin hustru, barn, välbehållen, sårad, med förnuftet i behåll.

4 kommentarer:

Annelie och livet sa...

»Mitt kära lilla hjärta, ibland längtar jag så mycket efter dig [...] Jag vill gärna känna din heta kärlek och värme en gång till.«

Vackert.Jag börjar nästan gråta. Och så bevisas, även om vi inte vet vad hustrun skrev, att humor är ett viktigt vapen för överlevnad.

Creutz sa...

Visst är det gripande!

Anonym sa...

Oerhört vackert och spännande. Wow, bara att du har dom hos dig, något som en person skrivit till någon annan är coolt.

// Johanna, www.breakfastbookclub.se

Creutz sa...

Jo, det är ett privilegium att få förmånen att ta del av andra människors brev.