måndag 26 april 2010

Bokrecension: The Pink Triangle

The Pink Triangle: The Nazi War Against Homosexuals är skriven av tysklandsfödde Richard Plant (d. 1998), och behandlar nazisternas förhållande till och behandling av homosexuella.

Nazisterna tyckte inte om bögar. Så mycket kan vi konstatera ganska snabbt. Men i historieskrivningen har förföljelsen av homosexuella i Tredje riket hamnat i skuggan av den numerärt mer omfattande förföljelsen och förintelsen av judar. I det omfattande index som finns till utskrifterna av Nürnbergrättegångarna finns till exempel inte homosexualitet med som sökord. Homosexuella överlevare har inte fått ersättningar av tyska staten. Och eftersom Tysklands antihomosexlag – i nazisternas formulering – stod kvar oförändrad i västtysk lag till 1969, innebar befrielsen från koncentrationsläger för homosexuella ofta bara en ny tillvaro i avnazifierade fängelser.

Richard Plant vet vad han skriver om. Han satt inte själv i koncentrationsläger på grund av den ökända paragraf 175, som kriminaliserade homosexuella handlingar. Plant hann ut ur landet med knapp nöd, studerade i Schweiz och flyttade med tiden till USA. Men han kom ändå att se det som en uppgift, att ta sig an de enorma arkiv som fanns kvar efter Nazitysklands fall, och därur försöka kartlägga förföljelsen av homosexuella. Materialet blev emellertid alltför överväldigande, och Plant tvingas begränsa sig till den förhållandevis väldokumenterade situationen i koncentrationslägret Buchenwald. Det hindrar emellertid inte att Plant får en stor insikt i den generella situationen. Och det är i synnerhet den han beskriver i The Pink Triangle.

Tyskland, och i synnerhet Berlin, var en förhållandevis liberal stad under nittonhundratalets första decennier. Homosexuella handlingar var visserligen förbjudna på papperet, men 1914 räknade man ett fyrtiotal gaybarer i huvudstaden. (sid. 40). Magnus Hirschfeld var en pionjär inom HBT-forskning, och arbetade hårt genom sitt institut med att nå ut med nya forskningsrön om homosexualitet, och försökte under många år upphäva lagen som kriminaliserade homosexualitet redan före nazisternas tid. Bland undertecknarna till förslaget fanns, under någon period, såna celebriteter som Richard Krafft-Ebing, Martin Buber, Albert Einstein, Herman Hesse, Karl Jaspers, Thomas Mann och Rainer Maria Rilke. (sid. 207) Man kom också nära att lyckas, när den ekonomiska krisen i Tyskland gjorde att man fick bordlägga förslaget 1929. Det kom att dröja innan liknande förslag kom upp igen. —

Hirschfeld hade det inte lätt. Han misshandlades upprepade gånger, vilket Goebbels applåderade i pressen, och hans institut kom att brännas ner av ett gäng på omkring hundra nazister. Böcker och fotografier blev till aska. Själv var han vid tillfället utomlands, vilket vi väl kan förmoda räddade hans liv.

Nazisterna gjorde sin inställning klar: »Anyone who thinks of homosexual love is our enemy« – så skrev partiet angående förslaget att avskaffa paragraf 175. Och 24 dagar efter att Hitler utsetts till kansler den 30 januari 1933, förbjuds både pornografi och HBT-organisationer. Men homosexuella hade det lättare att gå under radarn än judar och andra grupper som nazisterna förföljde; kanhända var det en orsak till att så få homosexuella verkar ha insett den annalkande faran i tid. (sid. 52)

Nå, ansvarig för förföljelsen av homosexuella blev SS-chefen Heinrich Himmler, som verkar ha närt ett alldeles särdeles stort hat mot just homosexuella. Han såg dem som snarast parasiter på den tyska samhällskroppen, som måste bort. De producerade ju inga barn, och eftersom man kan ana att hans uppfattning var att homosexualitet smittar, så blev homosexuellas förförelse av andra män ett hot mot populationstillväxten. – Homosexualitet bland erövrade folk hanterades mycket mildare än bland tyskarna själva: i Himmlers ögon var det ju bara bra att de erövrade försvagade sitt eget folk genom att den homosexuella smittan gick hos dem. Himmler menade till och med, att om man inte satte stopp för homosexualitetens spridning, så betydde det slutet för den germanska världen. (sid. 89) Lösningen kom att bli – den slutgiltiga lösningen. (sid. 90)

Redan 1933 skickades de första homosexuella till lägren Dachau och Fuhlsbüttel. (sid. 108) 1934 beslöt justitiedepartementet att det inte var nödvändigt att en homosexuell gärning genomfördes: avsikten räckte. En enda blick kunde räcka för att bli åtalad. (sid. 112f) Gestapo gick igenom adressböcker man hittat hos homosexuella, och prenumerationslistor för tidningar med homosexuella teman. Homosexuella förföljdes och kom att förföljas. och kom att fortsätta ända tills ryssarna omringat Berlin. (sid. 117)

Totalt uppskattas det att mellan 50 000 och 60 000 personer dömdes för homosexualitet mellan åren 1933 och 1944. Av dessa var 4000 underåriga. Mellan 5000 och 15 000 av dessa dog i koncentrationslägren. Siffrorna är osäkra, eftersom den bevarade dokumentationen visserligen är omfattande, men inte fullgod. Det kan också nämnas att dokumenten nämner sex domar över lesbiska personer – märk då väl att kvinnlig homosexualitet aldrig var ett brott i Nazityskland. (sid. 149)

I koncentrationslägren var fångarna med de rosa trianglarna, de som dömts för sexbrott, däribland alltså homosexuella, inte högt ansedda. Tillsammans med judarna var de homosexuella lägst i lägerhierarkin. Individerna var sinsemellan så heterogena och kom ifrån så många olika sammanhang, att det inte var självklart att de skulle känna någon inre samhörighet. Och i och med att de procentuellt sett i större utsträckning än andra fångar en gång varit tjänstemän, blev de utsatta för än mer spe, eftersom kroppsarbetare hade högre status i lägren; rimligen på grund av det fysiska arbete som fångarna ofta sattes att utföra. — Märk väl att homosexualitet varit ett brott redan före nazi-tiden, och att många medfångar av denna anledning säkert drog sig för att socialisera med bögarna. De homosexuella fångarna saknade ofta kontakter på utsidan: släkten tog avstånd, och homosexuella vänner kunde knappast skriva brev, utan att riskera att avslöja sig själva.

Dödligheten var procentuellt sett högre för homosexuella fångar än för andra. (sid. 180). Och när lägren till sist befriades var det inte till en välvillig värld de återanslöt sig. Västtyskland avskaffade, som sagt, antihomosexlagen först 1969, Östtyskland 1967. Vissa amerikanska och brittiska jurister menade, att om en lägerfånge fått exempelvis fem års fängelse för brott mot paragraf 175 och suttit av två år av sitt straff i tyskt fängelse, och därefter suttit i koncentrationsläger, så hade han fortfarande tre år kvar i fängelse att avtjäna efter befrielsen från lägret. (sid. 181) Och – det var inte ovanligt att familjer var ovilliga att återansluta en homosexuell före detta lägerfånge till släktgemenskapen. Stigmat var sådant.

The Pink Triangle
är inte en upplyftande bok att läsa. Det är historieskrivning, visserligen alltför kort, om en period som sällan nämnts i de mer omfattande skildringarna av Nazityskland. Shirer nämner till exempel knappt något om Tysklands inställning till homosexuella i sin monumentala Tredje Rikets uppgång och fall. — De homosexuella var inte lika många som judarna. Men hanteringen de utsattes för var liknande. Föraktet de mötte var liknande, och tog sällan slut när de till sist, om de överlevde, kom utanför koncentrationslägrets grindar.

Jag är inte jude. Jag är inte Jehovas vittne. Jag är inte rom. Jag är, vad tyskarna skulle ha kallat, en nordarier. Hur hemsk förintelsen än var, skapar identitetsskillnaden mellan mig och judarna, Jehovas vittnen och romerna ett avstånd till förintelsens realiteter. Genom att nu har fått en inblick i homosexuellas öde i Nazityskland, kommer det avskyvärda, hemska, lite närmare: tanken blir självklar: det kunde varit jag.

Och ett tillägg: Något som mest får mig att undra. Plant skriver i ett sammanhang om stora militära erövrare, såsom Caesar, Fredrik den store – och »King Karl II of Sweden«. Och dessutom fortsätter han med att hävda att de tre sista i listan, varav Kung Karl II är en, »are known to have been bisexual or homosexual«. (sid. 60) Förmodligen syftar King Karl på Karl XII. Han gifte sig som bekant inte, vilket har föranlett vissa spekulationer. Men att han skulle varit bi- eller homosexuell finns det inga som helst historiska belägg för.
– – –
The Pink Triangle: The Nazi War Against Homosexuals, Richard Plant, Holt Paperbacks 1988. ISBN: 978-0-8050-0600-1.

2 kommentarer:

interweaves sa...

Väldigt, väldigt intressant! Väl parafraserat, väl skrivet. Det är den här typen av böcker jag gärna vill läsa, men inte har taid till, eller kanske lust; jag anar att jag efter dylik läsning skulle gå runt i ett upprört, komaliknande tillstånd i flera dagar.

Med våra moderna ögon är det lätt att skratta åt tanken på homosexualitet som sjukdom med smittorisk, jag blev själv oerhört road av detta, men tänkte sen att hur hade jag i 1930-talets Tyskland själv sett på det? Hade jag blivit invaggad i propagandan?

Finns det i boken ngn förklaring till att det ej var förbjudet att vara kvinna och homosexuell?

Creutz sa...

Tack.

Ja, det är intressant det här med kvinnlig homosexualitet inte blev olagligt. Jag skulle tro att det främst har två olika orsaker:

1. Kvinnor var inte soldater. Soldaterna fick inte uppfattas som "feminina", utan som maskulina, tyska praktexemplar: stämplandet av homosexuella som fjollor förstörde den bilden, om de återfanns i armén.

2. Det verkar då, liksom tidigare i historien, som om kvinnlig homosexualitet var betydligt mer osynlig än manlig dito, dessutom sågs då och tidigare intimitet mellan kvinnor som naturligare än intimitet mellan män, så att en gränsdragning mellan tillgivenhet och sexualitet blev svår att dra.

Men visst är det något av ett mysterium. Kan det rent av inverka och vara så enkelt, att de manliga lagskrivarna helt enkelt inte äcklades av tanken på två kvinnor som är sexuellt intima lika mycket som tanken på två män i samma situation?