Bokrecension: Jag är inte rabiat. Jag äter pizza.

Jag är inte rabiat. Jag äter pizza: En bok om Sverigedemokraterna är en serie reportage av journalisten Niklas Orrenius. Reportagen är även kommenterade av författaren själv.

Niklas Orrenius har under en serie år följt och rapporterat om Sverigedemokraterna. I Jag är inte rabiat... har han samlat arton av sina reportage om partiet, de flesta publicerade i Sydsvenska Dagbladet. Det är mycket intressant läsning. Orrenius har blivit bekant med mer eller mindre hela ledargarnityret i partiet, vilket emellanåt renderat i ilskna mail när han skrivit något som kan tolkas som ofördelaktigt för partiet, som när ett antal partikamrater besökte Färöarna, hörde ett nationalistiskt tal av en urfäröing, och lyriskt prisade Färöarna i sina reseberättelser, utan att inse att urfäröingen i själva verket var en skådespelare med vänstersympatier som i sin egenskap av satiriker framförde en parodi.

Sverigedemokraterna förefaller vara problematiska att hantera i media. Orrenius skriver om sina många möten där man diskuterat hur man som journalist ska förhålla sig till partiet: tiga ihjäl dem verkar vara en vida spridd uppfattning. Orrenius håller inte med. Han går i motsatt riktning och försöker att så objektivt som är mänskligt möjligt analysera partiet och deras på senare år stora framgångar. Partiet har i dag försökt skaka av sig sin unkna rasism såsom den såg ut för femton år sen, uteslutit medlemmar som talat alltför illa om invandrare, och börjat tala om så kallad öppen svenskhet, som frigör svenskheten från folkslagsbegreppet och gör svenskheten till en kulturell yttring. Det vill säga: även en mörkhyad person kan i Sverigedemokraternas officiella ögon ses som hur svensk som helst: så länge han har kulturell tillhörighet i Sverige.

Orrenius försöker att nyansera partiets uppfattningar. Han menar att främlingsfientligheten inte är så framträdande i partiet som en annars förbisedd fråga: frågan om nationalism. Sverigedemokraterna vill bevara svenska kulturyttringar och verka för en återgång till en nationalromantik som resten av landet lämnade definitivt efter världskrigen. Man vill ha hjätestatyer och man vill ge pengar på hembygdsföreningar. Man vill satsa på försvaret (och därmed vinna över i synnerhet missnöjda moderatväljare) och man har gjort en vänstersväng och tonat ner retoriken mot fackföreningarna (och försöker därmed vinna över missnöjda socialdemokrater).

Det är inte lätt att vara Sverigedemokrat. Tvivelsutan kan de få finna sig i mycket som är en styggelse i frihetliga ögon: äggkastning, demonstrationssabotage, förföljelse. Som exempelvis den populäre gymnasieläraren Richard Jomshof, som fått sparken gång på gång efter att hans sverigedemokratiska sympatier kommit fram.

Sverigedemokraterna står fortfarande för ett förlegat ideal, trots att man inte längre ser nittiotalets uniformer i deras demonstrationer. De har folk i leden som kommunpolitikern Björn Söder, Skåne, av Orrenius kallad »Sverigedemokraternas pitbull« (sid. 209). Söder vill rensa upp i sättet man pratar skånska; ovälkommen utländsk brytning göre sig icke besvär. Han har jämfört homosexualitet med djursex och pedofili. Om Pridefestivalen sa han 2003:

»Sjukliga beteenden som skulle få vilken normalt funtad människa som helst att känna avsky och få kväljningar är idag helt normala beteenden, enligt massmedierna och våra politiker.« (sid. 209)

Söder tycker vidare inte om modern konst; han föredrar folkdräktsarkiv.

Det skulle inte förvåna mig om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen 2010. Om de inte får publicitet i media kommer de att komma in för att folk vet alltför lite om vad de står för. Om de får publicitet kommer de att komma in för att folk faktiskt vet vad de står för. – Och det är ruskigt. Vi behöver inte ytterligare ett ultrakonservativt parti i riksdagen. Det är redan för mycket med Kristdemokraterna.
– – –
Jag är inte rabiat. Jag äter pizza., Niklas Orrenius, Månpocket 2010. ISBN: 978-91-7232-189-2.