söndag 28 februari 2010

Bokrecension: No Kid

No Kid: 40 skäl att inte skaffa barn är skriven av psykoanalytikern och tillika modern Corinne Maier. Det är en knivskarp uppgörelse med dogmen att barn är bra. Det är inte en politiskt korrekt text nånstans, och därför desto viktigare.

Jag tycker inte om att gå i affären, när en morsa med hela sin familj (fadern frånvarande) står framför mig i kön, ungarna envisas med att få lägga upp varje vara på bandet (en i taget, ordentligt utspridda), pratar om allt och när ingen lyssnar omedelbart ökar ljudstyrkan i direkt paritet med den väntan de får utstå för att få en reaktion. Jag tycker inte om att sitta på bussen, när en morsa med barnvagn (fadern frånvarande) ska ombord, och med en självklarhet som bara en mor med barnvagn kan ha, ska ta upp fyra platser. Extra bonus utfaller om ungen är ledsen och skriker. Jag tycker inte om att besöka folk med ohållna ungar; säger de nåt oförskämt till mig (jo, det har hänt), ler måhända föräldrarna, som om de små sagt något gulligt. Jag tycker inte om att gå på offentliga tillställningar, där det är så självklart att någons unge ska sitta på axlarna till en stolt farsa, och så skymma utsikten för de hundra personer som står bakom honom.

Kort sagt: barn är inte gudomliga.

Det är tesen Maier för fram i sin fyrtio kapitel långa bok. Hon kritiserar såväl individer som samhälle där människors avkommor behandlas som gudar, och tillbeds i barnkammartempel till brädden fyllda med plastleksaker i grälla färger. Maier menar, att barn är ett val, inte nödvändigtvis en rättighet eller ens en nödvändighet; det är fullt legitimt att välja bort barn, eftersom de olägenheter de ställer till med genom sin blotta existens är överväldigande. Man är då inte nödvändigtvis barnlös – utan barnfri.

Maier knackar hål på de myter som kringgärdar barnaskapet och föräldraskapets symbios. Hon vågar säga det som få föräldrar skulle våga säga:
»Ett spädbarn som fötts är faktiskt fult som stryk: ansiktet rödbrusigt och uppsvällt, obefintliga ansiktsdrag, blicken överdragen med en blåaktig hinna – allt borde väcka avsky hos oss. De alltfler unga föräldrar som pryder sina födelseannonser med foton på sin avkomma verkar inte märka att de är de enda (tillsammans med de egna föräldrarna) som finner nöje i denna slags avbild.« (sid. 29)
Ett barn, fortsätter Maier, ställer till det utav bara helvete för de nya föräldrarna. Nätterna försvinner i vakande vid den gråtande lilla organismen, spontana egna nöjen med sin älskling (och då syftar jag på partnern) blir ohyggligt svåra att få till, eftersom man trots allt har vett nog att inte ta med den där skrikande saken överallt, exempelvis på bion eller den fina restaurangen, till och med planerade utflykter, som ett besök på museum eller annat blir svårgenomfört, om man inte är beredd på att avbryta besöket efter fem minuter (efter att biljetter köpts), eller dra runt på en tjurig bebis i några kvartar till. Exotiska resmål som inte är all-inclusive, blir snårnådda. För att inte tala om hur erotiken blir lidande, både på grund av ungens existens och de fysiska problem som kvinnan drabbas av efter en förlossning. Röker du? Sluta. Dricker du gärna ett glas vin? Det är väl inte så bra...

Sen kommer skulden. Dagens föräldrar i medelåldern dras med skuld över att deras mödrar var hemmafruar, som försakade den egna karriären för att ta hand om sina ungar. Följaktligen känner dagens föräldrar en plikt att inte göra sammalunda: att för sina mödrars skull faktiskt våga satsa på arbetslivet. Emellertid kvarstår kravet på att ge barnet så god uppfostran och så gott omhändertagande som möjligt; bördan blir således dubbel: skulden för att man inte hinner arbeta tillräckligt, skulden för att man inte hinner vara hemma med barnen tillräckligt.

Och så barnets oskuld. Ytterligare en myt för Meier att ge sig på med full kraft.
»Barnets oskuld – det sa redan Augustinus – hänger ihop med dess svaga lemmar, inte med dess avsikter. Barn är som hundar: om de vore två eller tre gånger så stora skulle de vara vilddjur – ens bästa ovän.« (sid. 55)
Barn är själviska. För dem finns bara de själva; utanför dem: inga andra än de som kan tillgodose deras behov, vare sig det handlar om att de vill ha den leksaken, eller förmågan att ställa sig alldeles hastigt helt stilla mitt i gången på Ica, vare sig det kommer en sliten arbetare med sin vagn bakom ungen, eller inte. Barn är farliga. Tänk tillbaka till skolåldern; antingen har du förträngt skolgårdens tyranni och strikta hierarki, eller så minns du den och förstår: barn är farliga.

Och så begränsas familjen. Så många löneslavar på arbeten de alls inte trivs med, där de är lika utbytbara som mattan de står på, eller glasen över diskhon. De arbetar för att försörja sig, och ser pengarna plöjas ner i leksaker och barnkläder, barnmat och barnvagnar; senare biobiljetter, skolprylar, märkesskor och annat: barn är ett tjugoårigt åtagande... Men är då inte barn sin egen belöning? Frågar du Meier är det inte det: också det är en illusion:
»Ett samhälle där livet begränsas till att tjäna sitt bröd och föröka sig är ett samhälle utan framtid, för där finns inga drömmar. Att skaffa barn är bästa sättet att undvika funderingar om livets mening, eftersom allting rör sig kring dem; de gör att man slipper alla existentiella frågor.« (sid. 96)
Och ve den som inte förmår göra sitt barn lyckligt! Det överjordiska målet är det: tvånget att uppfostra ett lyckligt barn... Så blir pressen än tyngre... Eftersom de flesta barn i dag är planerade, står också skyhöga förväntningar på dem: de ska vara perfekta, det är den hemliga önskan...

Så, Meier svider att läsa för den som fortfarande står kvar i mytologin att barn är gudomliga, målet med existensen; rättfärdigandet av föräldrarnas liv... Hon sätter fingret på vad som måste vara mycket ömma punkter för mödrar och fäder som viker sig dubbla (måhända i stor frustration) för att tjäna sina små prinsar och prinsessor. Och därför, för att boken är så brutalt rak, blir den oerhört givande att läsa, och den anbefalls var och en som går i tankarna att föröka sig, att sätta fler barn till världen i en överbefolkad och likriktad värld... Tål du läsningen av Meier, vare sig hon skriver om födselaktens fysiska våndor, eller föräldraskapets psykologiska martyrium; ja, kanske är du ändå en av dem som skulle förmå utsätta dig för den asketiska gärningen att bli förälder...
– – –
No kid: 40 skäl att inte skaffa barn, Corinne Maier, Schibsted Förlagen 2008. ISBN: 978-91-7738-782-4.

14 kommentarer:

marlan sa...

Underbart.
Jag är definitivt intresserad att läsa den här boken. Som uppväxt i en familj där samtliga syskon fått flera barn i tidig ålder, som tycks tro att livet går ut på att föröka sig och vänner som fått barn och därmed blivit totalt personlighetsförändrade, förvandlats till jättelika mjölkmaskiner utan tillstymmelse till att vilja ha eget själsliv.. Jo, det är en bok för mig. ;)

Creutz sa...

Tolle, lege...

Andreas A sa...

Det var det klokaste jag hört från någon, på väldigt väldigt länge marlan!

Camilla Grepe sa...

Tack för tipset! Den boken ska jag läsa. Kanske är det för att jag är extremt lågpresterande och lat som mor, och därtill begåvats med synnerligen snälla och självgående barn (orsak/verkan?), som läsningen troligen kommer att uppskattas till fullo!

För er som undrar, är det för övrigt ett hett tips att vänta med barnavlandet tills den mest ohämmade entusiasmen för vernissager, biobesök och krogen har lagt sig.

Creutz sa...

Går den entusiasmen nånsin över? Ve!

Anonym sa...

Gillar du inte barn brorsan...

Creutz sa...

Jag gillar mina brorsbarn. That's it.

Anonym sa...

No kid - no future!

AW

Creutz sa...

Nej, däremot kan tillkomsten av barn få till konsekvens att din personliga framtid får ett abrupt slut, eller starkt begränsas.

Andreas A sa...

"No kid - no future"
Ursäkta mig, men det var nog det mest korkade jag hört.
Risken är väl inte särskilt överhängande att alla människor helt plötsligt skulle bli ointresserade av att skaffa barn?
Vill man inte "sluta leva", och lyssna på en bölande unge i fyra år, för att sedan gunga tillsammans i tre år, sedan läxa läxor tillsammans i ytterligare nio år så tycker jag man ska ha friheten att välja utan att bli dumförklarad. För det är just vad man blir om man väljer att inte skaffa unge!

Anonym sa...

Naturligtvis kommer barn alltid att avlas. Jag menade, ungefär, att få barn är livets gång. Och utan barn, faktiskt ingen framtid, om man drar det till sin spets. Därmed inte sagt att alla ska avla barn eller att det vore ett ideal!

Andreas A: Då har du inte hört mycket..!Jag håller inte med om att man dumförklaras, då man inte skaffar unge. Individen väljer själv. Barn. Eller inte barn.

Creutz: Sant som du skriver.

AW

Anonym sa...

Creutz: Du skrev:"däremot kan tillkomsten av barn få till konsekvens att din personliga framtid får ett abrupt slut, eller starkt begränsas."

Sant, svarade jag - för visst begränsas du, en annan sätts i främsta rummet. Men inte enda sanningen om föräldraskap, tänker jag. Du ger upp mycket ev sitt ego; men får något stort tillbaks. Jag vet: kliché-varning!

AW

Creutz sa...

Om du ger upp något för att få något tillbaka - så sätter du inte ditt ego åt sidan, utan göder istället just ditt ego.

Anonym sa...

Det är inte något man gör uträknat, för att få, utan en följd som bara blir. Det är min personliga erfarenhet på området.

Om man gör något med syftet att få, ja då göds egot.

AW