tisdag 25 augusti 2009

Skrivandet som terapi

För mig fungerar skrivandet som terapi, en slags mental avlastning. Jag tar det jag släpar på inom mig, och portionerar ut det i längre eller kortare stycken på papper. I bläck går det att se det. I bläck går det att konkretisera det, och vid behov kan jag börja att resonera mig fram till lösningar, genom att skriva, skriva, skriva. –

Eftersom jag arbetar med död och sorg, skickades jag i väg på en kurs i krishantering hos Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (f.d. Räddningsverket). Kursen handlade inte endast om hur vi lämpligen hanterar människor i chock och sorg, utan även hur vi hanterar oss själva. — När de efterlevande påbörjar sitt arbete med att hantera en närståendes död, fortsätter begravningsentreprenören med nästa dödsfall, och sedan nästa, och sedan nästa. Det är svårt att vara helt oberörd kring det som är min profession. — Jag finner god nytta i att använda en teknik som de nämnde på kursen. Att skriva av sig. Det är en teknik jag använt mig av i många år. Det hjälper.

På något sätt, och jag vet inte hur det fungerar, blir det som att man tar det man vill hantera ut ur sig själv, och överlämnar det åt anteckningsboken; det har blivit konkret där, och har funnit en ny plats att finnas på. Fortfarande finns det i mig som har erfarit det, men det finns också delgivet, luftat, beskrivet. Behandlat. Det blir lite som en session i psykoterapi: att prata, prata, prata, för att nå fram till något. Men nu istället: att skriva, skriva, skriva. Utan krav på att behöva visa det för någon annan, utan krav på publicering.

5 kommentarer:

marlan sa...

ja, jag har skrivit på det där sättet i många många år. På senare tid har det dock blivit något jag vill ta mig ifrån. Nu vill jag skriva och utmana mig själv. Ta mig bort från det där jaget jag hela tiden är inkletad i.
Jag vet inte ens om det är möjligt..
Jag skriver ju ändå för att förstå mig på mig själv och världen runtom.

Creutz sa...

Mm, tror inte jag skulle klara att sluta behandla verkligheten på papper, även om jag hade velat det. Och det vill jag absolut inte. Skrivandet är puls och andning!

marlan sa...

Jag väljer att bruka de båda sätten, men att bruka deet "jag-relaterade" mindre..

Anonym sa...

Det är just som du säger, det kravlösa i skrivandet blir så förlösande. Jag känner absolut igen det där med skrivandets avlastande verkan. Har dagböcker sedan jag var liten. Senaste tiden har jag skrivit annorlunda, mindre förklarande - mer rakt på! Struntat i att det ska förstås av andra.

Tack för inspiration till att skriva mer!

A.W

Creutz sa...

Tack ska du ha!